Vänner, alla har dom eller har man verkligen det? Riktiga vänner visar sig inte förän man gått igenom någonting väldigt svårt. Man ser vilka som ställer upp för en, vilka som bryr sig och vilka som inte gör det. Att tro gott om alla är en nobel tanke, men hur många av dom som man då tror gott om kommer ställa upp för en? Ge en axel att luta sig mot när man som mest behöver det? I dagens samhälle…
Såg nyss filmen ”Country Strong”, och där sa huvudrollspersonen något i min mening mycket tänkvärt. Dont be afraid to fall in love. Jag skulle dock vilja tilläga ”just be careful who or what you fall in love with.”. Man ska inte vara rädd att älska, men man ska inte älska blint. Är man rädd för att älska kommer man aldrig att finna kärleken och man kommer stå med ett tomt hjärta och mycket troligt ensam. Är man å andra sidan…
Många skyndar genom livet, sökandes perfektion, försöker göra stora saker och blir bestörta av misslyckanden när man borde stanna upp och uppskatta dom små sakerna i tillvaron oavsett vad dom är, det är trots allt dom man kommer minnas och uppskatta mest när man blir äldre. Riktiga vänner ser bortom ens fel och brister och ser den du verkligen är dom bryr sig inte om ifall du misslyckas eller om du gör fel.
Kräftfest med mycket kräftor, lite öl, wiskey och dessutom en egen eldshow. Var en riktigt trevlig afton, god mat, gott sällskap och intressanta saker att titta på kan man sammanfatta den med. Och den blev inte riktigt lika lång som jag hade tänkt och trott, men men, kom precis hem och är ändå mycket nöjd. Tror dom flesta hade det riktigt trevligt där, såg inga sura miner eller nåt liknande. Får se hur det blir nästa år, den kommer nog…
Ibland är det bra med kompisar, idag blev man bjuden på en pizza rulle och dricka på sylos, allt man behövde göra var att köra ner ditt. Annars känns det som att veckan kommer vara händelselös tills helgen, då blir det roligt tror jag.